Definerar vem man lyssnar på, vem man är?

Ett tungt beslut är fattat, ett till kanske ni tänker. "Hon skrev ju nyss att hon inte skulle blogga på ett tag..." Men nej, det är inte samma slags beslut. Inte ens i närheten, fast det hade mycket att göra med att jag tagit en paus i bloggandet.

Ibland måste man bara lyssna på sin röst, göra den hörd. Vi har alla en sådan röst som kan, om vi behöver den, guida oss i livet. Det tror iaf jag på. Sen är det inte säkert att rösten får göra sig hörd. Ni vet, det där talesättet om att man antingen kan lyssna på hjärnan eller hjärtat. Det är det jag talar om.

En del människor, som jag beundrar stort, har verkligen lärt sig att lyssna på sig själva och tar vara på livet. En del människor jäktar sig fram till nästa stolpe i livet, och jag har nog varit någonstans mittemellan. Närmare jäktet än att lyssna på mig själv. Men jag vill gärna tro att själva vetskapen om var jag befinner mig därimellan kan göra att jag sakta kan växa till den person jag verkligen vill vara. En som lyssnar på sig själv. Som tror på sig. Det är ett av mina största mål.

Mitt beslut var inte lätt och jag har mått riktigt dåligt inombords ett tag. Men nu känner jag mig nästan fri, lättad och som att en sten lyfts från mina axlar. För inte så länge sedan gjorde jag klart för mig att detta beslut skulle kunna bli nödvändigt att fatta, inte åt vilket håll jag skulle vända mig utan att det kanske skulle bli tankeställare för mig.

Ni undrar säkert vad det är och egentligen är det inte en stor grej. Inte just den biten. Det handlar om jobb och framtiden, som vanligt antar jag. Beslutet däremot var för mig en stor grej.

För första gången tackar jag ja till ovissheten, men jag har min familj. Och det är allt som betyder något för mig. Det vet jag nu (klyschigt? Oja!), jag vet vad som betyder något för mig. Hur tjurig jag än kan vara en dag eller gärna jag ibland bara vill komma bort ett tag, så vill jag inte missa mer tid vad som är absolut nödvändigt med min familj. Hela min familj.