En sån mamma som jag tyckte att min egen mamma var.
Jag förstod inte varför hon jämt tjatade på oss barn att ta på oss vantar eller varför vi inte fick vara uppe hur länge som helst. Eller varför vi inte fick äta ostbågar till middag.
Okej, jag erkänner att jag kanske fattade varför vi inte fick äta ostbågar till middag. Men själva tanken. Ungefär som att hon skulle sagt att vi slapp göra läxorna en dag "bara för att". Den var väldigt lockande. Och det är den fortfarande.

Sen fick jag barn.
Och nu står jag här, varje morgon och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Det tar aldrig slut. Det är som att när dasslocken väl kommit i svaj så stannar de aldrig! Men jag står också helt vilsen. För jag vill inte tjata ändå är det oundvikligt.

Jag ska inte längre ställa krav på att sonen ska vara påklädd till dagis - om en unge kan protestera så vilt måste den också få känna på konsekvenserna av sitt beslut. Det kommer bli en hel del kalla mornar för honom, men jag tror (hoppas mest) att han till slut kommer förstå varför vi har kläder på oss och inte springer runt näck jämt o ständigt.
Men framförallt ska jag börja andas och njuta (ja, faktiskt) av att jag har ett sånt envist barn. Detta är en egenskap jag verkligen tycker att han kommer ha nytta av senare i livet. Så fort han lärt sig att ha lite tålamod alltså.
1 kommentar:
SÅ tänkvärt
Skicka en kommentar