"Jag vill också vara 'wraaw'!"

Idag ser min minsting ut såhär:

Hampus hittade även en morotsbit från igår och blev överlycklig. Yummie...

Även om fröknarna/pedagogerna på förskolan har slutat att kommentera Sebastians och Hampus kläder så känner jag blickarna. Leopardtunnikan är ganska lång och nästan som en klänning och jag bryr mig faktiskt inte.

I grund och botten är jag blyg, orädd när jag måste, och feg. Så det här med att ge mina barn 100 möjligheter istället för två! är ibland skitsvårt rent ut sagt. Jag vill såklart inte att mina barn blir retade för att de har sin egen stil, men just i det här klandrar jag mer föräldrar och andra vuxna än barnen.

Det glädjer mig nått så otroligt att Sebastians första kommentar när han fick syn på Hampus i kläderna inte var "men det är ju en klänning" utan "ÅH, jag vill också vara en wraaw". För barnen borde det kvitta om de vill ha en kattunge på sin tröja eller en tiger - kattdjur som kattdjur!