Man är bra lustig ibland... Det är sååå skönt o få åka o jobba - äta ifred, gå på toa utan en tjutande pojke, klä upp sig lite och framför allt..få vara sig själv för ett tag o inte bara mamma.
Men...
Idag märkte jag verkligen baksidan med att jobba. Första lekstunden som jag missat. Känns hårt, väldigt hårt!! Inte trodde jag att jag skulle känna så här? Gör alla det!?!?!?!? Och när går det över, nånsin??
Har desutom vääldigt dåligt samvete över att jag för några sekunder tänkte att jag skulle sluta jobba, mannen min (världens bästa) vill ju också vara hemma med sonen. Vem är jag som ska ta ifrån honom det?? Va!?
Frågade honom om han kände så ibland, att han missar en massa, när jag berättar om vad vi har haft för oss på dagarna "japp" var svaret "har ju missat saker i 13 månader nu". Ooopps liksom!
Man kan iallafall snacka om ett brutalt uppvaknande idag om inte annat. Kanske var bra det, man kan ju inte hoppa på rosa små moln hur länge som helst. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar