Som nybliven förälder får man nästan ständigt höra att det är okej att tänka dumma tankar så länge man inte känner ett behov av att sätta dem i verket eller att verkligen göra det. Det är såklart inte heller bra om man mår dåligt av dessa tankar. Men ändå, gång på gång får man höra att man inte är knäpp - man är mänsklig.
Så varför är det okej att tänka att man skulle vilja lämna allt vad barn heter/kasta ut ungen genom fönstret osv osv (ja allt vad man får höra om) men inte okej att tänka andra liknande tankar om andra medmäniskor?
Gör sömnbristen, som oftast finns hos småbarnsföräldrar, det okej med sådana tankar? (Det är ju oftast efter timmar av skrik mitt i natten man börjar fundera på varför man överhuvudtaget ville ha barn, alltså räknar jag på sömnbrist.)
Bara undrar liksom... Varför sån skillnad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar