Imorgon ska jag och jobbgänget bowla och ha det trevligt på kvällen. Ska bli riktigt roligt, synd bara att man bor så pass långt borta att tigga skjuts känns elakt. Annars hade detta varit ett supertillfälle att tigga.
Jag har nästan alltid skiljt på jobb och fritid. Jobbvänner och fritidsvänner. Vet inte varför egentligen, personerna har alltid betytt lika mycket för mig oavsett om vi träffats på jobbet eller efter jobbet. Men alltid, alltid har jag dragit mig för att engagera mig för mycket i jobbevenemang. Inte för att jag inte tycker att man ska umgås, nää då. När jag väl kommer iväg på saker har jag alltid tyckt att det varit jätteroligt, trevligt att träffas utanför jobbets väggar o allt sånt.
Men jag har ändå tackat nej till fler grejer än jag tackat ja till.
Den här gången, det här jobbet är annorlunda. På den här arbetsplatsen är jag ingens dotter, syster, kompis eller vad jag nu alltid varit från början. På den här arbetsplatsen är jag - jag. Och det har gjort skillnad på mig och min syn på det här och min syn på mig själv.
Jag är inte längre dottern, systern, kompisen. Jag får äntligen visa vem jag är utöver allt det där, jag får växa i min takt. Göra mina misstag och stå för dem på mina villkor.
Känslan jag får när jag tänker på det är samma känsla som efter mina första dagar på gymnasiet. När jag var helt ensam (nåja, jag gick in i aulan helt ensam) och fick starta om på helt ny kula och visa vem jag var - inte vem jag varit.
När jag började på detta jobb kände jag med en gång att här måste man ge allt. Ge allt och få allt. I en sån liten grupp som vi ändå är finns inget utrymme för att vara girig. Det finns heller ingen lust till det. Sammanhållningen är otroligt stark och de har välkomnat mig med helt öppna armar.
Nu vill jag inte att någon av mina gamla jobbarkompisar ska tro att jag vantrivts, inte på något sätt har jag gjort det. De här tankarna nuddade jag inte ens vid då jag var i det kapitlet av livet.
Jag har alltid trivts på mina arbetsplatser, och har jag inte gjort det från början har jag sett till det blivit så. Att vantrivas på jobbet är inget jag skulle kunna göra.
2 kommentarer:
Vilket bra inlägg!
Tack! Nån gång ibland kan man sätta ord på känslorna. =) Det gäller att passa på.
Skicka en kommentar