Och så var det dags igen. En till förkylning. Jäklar. Vill inte, orkar inte. Kan inte någon annan ta över?
Förr, typ för en sisådär 2-3 år sedan bekom mig inte en enda förkylning. Gick o jobbade fast man egentligen skulle stannat hemma o kurera sig. Hade inte en ena sjukdag på hur länge som helst. (jovisst är jag stolt!)
Men nu, nu kan det gå förbi en ensam liten bacelusk tre kilometer härifrån och jag bli golvad med en gång. Märkligt fenomen det där. Och jag undra hur fasen det har kunnat bli så. För det är inte bara det att jag blir astrött, jag blir också världens mest gnälligaste lilla rabiata surkärring. Tycker synd om min man. Han har fått ta många kängor idag. Stackaren.
Och så fort jag vräkt ur mig nått dumt ångrar jag mig, men säger jag det eller? Nää... Otroligt korkat om jag får säga nått själv. Skriver upp på mig kom-i-håg-lista att göra något extra fint för honom och att ytterligare en gång lova mig själv att inte göra om det. Åhh, ge mig styrka att klara det - snälla!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar