Ja, varför var man så feg egentligen?

När lille plutten var riktigt liten var jag alldeles för feg för att ge mig ut på äventyr med honom, fast jag hade chansen att verkligen göra saker. Knäppt ju. Nu när jag vågar är det inte riktigt lika lätt. Nu har ju pöjken en stark egen vilja. Och att gå i ex. affärer är inte något han uppskattar jämt. Eller ska jag kanske säga butikspersonalen och de andra kunderna som vill prova kläder ifred.

Nästa gång (ja, det blir en nästa gång. Men när är det ingen som vet. Så, avklarat, nu behöver du inte fråga.) ska jag inte vara lika feg. Det går ju heller inte att vara lika feg för bacellurer o annat, då kommer jag ju att ha en pöjk på dagis (med tillhörande helmysiga dagisbaciller) och mer erfarenhet. Två saker som verkligen tvingar ut en, kan jag tänka mig.

Jag kan verkligen störa mig på att jag var så feg då. Helt onödigt nu. Men jag gör det ändå. Och jag undrar verkligen varför man var så feg.

Var ni också det, fega? Blev det bättre när nästa lilla krabat kom till världen?

Att erfarenheten från den då stora pöjken måste ju spela in är ju självklart, tycker jag nu. För då visste man ju inte vad något handlade om. Minsta lilla pip och man trodde han skulle dö, ungefär. Nu har man lärt sig att det är skillnad på gråt o gråt; man får testa sig fram, det finns inga raka svar; de kan ha tjuriga dagar utan att vara dödssjuka. Listan kan göra lång, som nog de flera känner till. Eller hur?

Grr på min feghet och bättring till nästa gång!