”Rädd att det skapar oro hos gravida” För det som inte syns, finns ju inte?

I måndags spelade jag in En unge i minuten (hoppas att länken fungerar) och ligger därför lite efter i allt snack märker jag. Men nu har jag kollat ikapp och också läst ikapp lite. Det första jag får se är Aftonbladets artikel Rädd att det skapar oro hos gravida där barnmorskan Gun Hermann uttrycker sin oro för att programmet istället för att visa det kärleksfulla med förlossningen kommer att skapa en rädsla hos (vad jag tror) förstagångsföderskor.

Jag håller inte med. Tvärtom. Jag tycker nämligen att det pratas för lite om vad som kan hända, hur snabbt en del beslut måste tas. Om hur föräldrarna upplevelser och känslor när saker o ting inte riktigt går som på räls.

Självklart ska man inte skrämma upp gravida kvinnor och deras partner i onödan. Men personligen hade de gärna fått informera mig lite mer än vad jag fick till mig.

Du kommer att känna när det är på gång, sa de. Pyttsan!

Jag har, även tidigare, följt sånna här serier rent slaviskt och kommer fortsätta med att göra det. Jag tror också att de som blir rädda för vad programmet visar, redan var rädda från början. Antingen helt öppet eller en gnagande oro. Det är vad jag tror.

Bilden är lånad från aftonbladet
som lånat den från TV4.

Jag tyckte det var väldigt fint när en av papporna fick stöd av barnmorskorna när sambon rullades in för akut kejsarsnitt. Betryggande rent ut sagt, för jag har hört mindre smickrande varianter av sånna tillfällen.

Däremot håller jag med Gun i att de blivande mammorna låg ovantligt mycket i sina sängar. Speciellt en av dem. MEN, vi fick aldrig se anledningen till det. Kanske kunde de verkligen inte stå eller gå. Just då.

En förlossning tar ju (oftast) betydligt längre tid än just detta programmets tvtid. Det vore omöjligt att klämma in allt som händer under förlossningen på de ynka 40 (var programmet verkligen så långt?) minuter. Att de denna gång inte kunde visa dusch, bad o gnäll om skitnödighet betyder ju inte att det inte hände. Eller??

Eller tror verkligen förstagångsföderskor (och omföderskor) att varje förlossning hoppar över sånna saker som värkar, skitnödighet och flåsandet?? För att det som inte syns, finns ju inte. Eller hur var det nu?