Ligga i den där stolen och känna det som att man ligger upponer (Jag vet att de påstår att man ligger rakt, men så känns det definitivt inte. Tror det är lite fuffens det där faktiskt.) bländad av den knäppa lampan och gapandes som en fågelunge. Trevligt va? Nä, just det.
Fick en ny tandläkare (jaja, det kanske inte var en läkare. Men hon hade rock och luktade sprit om händerna. Det duger för mig.) också. Så efter att ha gått igenom de vanliga frågorna; Bedövning - nej, står i journalen. Stackare - nej, jag är van. Är du säker - JA, för fan. Kör igång, jag vill hem. Så var vi äntligen igång. Lagade ett hål. Första hålet på år o dar - skyller på kaffet. Och då händer det, det som inte får hända. Det som jag för första gången glömmer bort att varna dem för. Jag hulkar.
Dottern har nämligen ärvt egenskapen att kräkas så fort nått kommer för långt ner i munnen. (ni snuskhumrar kan sluta fnissa, jag pratar om tandborstning o dyl inget annat.)
Snacka om att skrämma slag på tandläkaren, hon blev precis svett efteråt. Och tog det betydligt lugnare också. Jag? Låg där upponer o försökte andas o motstå lusten att dra därifrån skrikandes "Jag vill ha Kristina!!!" Min vanliga tandläkare. Hon som är så försiktig och inte trycker ner grejer i halsen på mig.
Men nu är det klart för lång tid framåt. Och nästa gång ska jag kräva att få min Kristina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar