Jag hatar mobbing. Jag hatar det så starkt att jag brusar upp mig själv när ens tanken faller på. Därför tillåter jag inte mig själv att tänka på det, inte det enklaste när man läser sånt här.
Barn som mobbar mår inte bra, på ett eller annat sätt så mår barnen just inte bra. Men jag tycker inte att detta gör det ens en uns okej. Inte det minsta.
Att hjälpa de barn som mobbar tycker jag däremot är bra, för hjälp behöver de. Jag skulle vilja säga att jag tycker att föräldrarna inte behöver gjort något fel, men det gör jag. Jag tycker verkligen att något har brustit, att de inte kunnat möta sitt barn - lära sitt barn - på bästa sätt. De har kanske gjort så gott de kunnat, men för mig räcker det inte.
Är det någon tröst för pojken i artikeln att barnet som knivhögg honom inte fått stöd hemifrån? Nej.
Mina gamla klasskamrater får säga vad de vill, men jag vet hur det känns att bli retad, mobbad. Nej, aldrig knivhuggen. Men puttad, spottad på. Det räcker. Aldrig att jag förlåter de handlingarna, aldrig. Personerna däremot har vuxit upp - en del är vad jag vet nu bra medmänniskor, en del har jag ingen aning om vad de gör eller vilka de är. De har jag förlåtit.
Jag var inte en modig person som vågade stå för att jag gillade något som klassades som udda. Jag var helt enkelt den som drog den kortaste stickan, inget annat.
Jag kan bara hoppas att pojken i artikeln fortsätter stå för vad han tycker om oavsett om det är rosa, nagellack och balett. Eller om han ändrar sig om ett halvår och börjar lyssna på rock och spela hockey.
Jag tänker också fortsätta försöka, nej- ta bort försöka från den meningen. Jag tänker fortsätta att ge min son möjligheten att både leka med bilar och dockor. Sätta upp hans hår i tofsar när han vill det och jag tänker fanimej skjutsa honom fram o tillbaka till balettträningar om det är det han vill om några år. Och den person som ens vågar säga emot, nej det vågar jag inte ens skriva ut här.
Barn är för helvete barn, inte deras kön!!!
2 kommentarer:
Jag har varit en sån som anslutit mig till mängden, gjort saker mot andra trots att jag blivit uppfostrad att man inte gör så. Jag tror inte att felet alltid ligger helt hos föräldrarna och absolut inte hos barnen. Och som du säger, vissa behöver inte ha gjort något specifikt för att ha blivit den mobbade utan endast dragit det korta strået. Problemet med mobbing, både hos den som mobbar, blir mobbad men också den som tittar på är att vi har accepterat att det är skillnad på människor. Det leder ingen vart att prata med barn om vad man inte får gör mot andra utan vad vi (som numera är vuxna) måste göra är att se till att INGEN gör skillnad på människor. För så fort vi tillåter människor omkring oss att bestämma vem som är värd mer eller mindre då uppmuntrar vi till mobbing, både bland barn men också bland vuxna.
För det är ingen som står utanför mobbing, vad vi än vill tro om vår sockersöta uppväxt i Figeholm. Ena veckan var man mobbaren, nästa vecka den som mobbades å största delen av tiden den som tittade på och inte gjorde nått.
Och som du säger, de flesta blev det något vettigt av, men många av oss kommer säkert falla in i samma hjulspår och lära våra barn att det är skillnad på folk och folk. Med det inte menat att man ska låta saker ha sin gilla gång å låta bli att tänka på det utan snarare att vi som kommit till insikt får ta ett större ansvar!
You go girl ;)
// Johanna... i gula huset nedanför din kulle!
Jag blir riktigt glad och rörd av din kommentar Johanna!
Tack.
Skicka en kommentar